Början på slutet

Så var det snart dags att runda av min tid här i Vancouver. Den sista tentaperioden är just nu i full gång (det är ju då man tar sig tid att göra annat, som att skriva på elvispen). Jag kommer nu att slänga ur mig en riktig klyscha, men kommer sedan försöka förklara och rädda mig ur skammen.

Klyschan lyder: Tiden har gått grymt fort! Jag vet, det är en standardgrej att säga när man gör en återblick (jag gjorde det själv senast i slutet på förra terminen). Men nu är det extremt! Var tog den här terminen vägen?

Januari var klar i ett nafs, då gick man i spänd förväntan på OS. Sen var härligheten här och lika fort som den kom gick den iväg och februari var över. Av de fem efterkommande helgerna spenderade jag sedan fyra på skidor i Whistler (den överhoppade helgen var Sedinhelgen). Helt plötsligt var det april och bara två veckor kvar av föreläsningarna. Sista tiden ägnades till stor del åt projektet i min kurs "Software engineering project (CPSC319)" där vi gjorde en webbapplikation åt vår kund UBC Farm. Projektkurser är alltid roligast och då blir det också att man lägger mest tid.

Därmed hamnar vi på dags dato. Torsdagen den 15:e april var sista dagen vi hade föreläsningar, sedan skulle tentaperioden börja. Jag hade min första tenta igår (fredag 23:e), så det blev ett gäng dagars ledigt vilket var skönt. Sedan har Svampen och Annzi behagat komma på besök! De anlände i onsdags och stannar en vecka! Tyvärr får de dock klara sig själva en del då jag måste ägna mig åt tråkböcker, men en grillfest har vi åtminstone hunnit med än så länge!

I skrivande stund sitter jag på YVR, Vancouvers flygplats, och inväntar plan AC9101 från Frankfurt. På planet sitter nämligen FARSAN! Som tur är har islänningarna gett upp röksignalerna så han kunde ta sig ifrån Europa. Nu kommer han för att hinna med en veckas arbete med någon psykologiprofessor på UBC innan han och jag drar iväg på en fiskeresa i husbil. Quality-time, far och son emellan!

Hur känns den nu att det snart är över?

Lite av en standardfråga man får, med all rätt. Mitt svar: Det känns faktiskt inte så tokigt! Jag och Fredrik pratade om det där på någon buss hem från Whistler, att det känns skönt att så många av våra vänner bor i Uppsala. Hade man varit ensam därifrån hade det ju känts alldeles tomt när man nu lämnar det här stället. Istället vet man att vi träffas senast till hösten igen och därför känns det här inte som ett slut utan mer som ett naturligt nästa steg.

Nej, nu landar farsgubben snart, dags att rulla ut röda mattan!